Gudrun Schymans Feministbrev 122 – Jag väljer ljuset

Det mörknar fort nu och det räcker inte med att vi ställer tillbaka klockan. Det som händer omkring oss, i Sverige och i Europa, med ökat stöd för nationalistiska grupper och partier, med våldsamma attacker på flyktinganläggningar i Sverige, Nederländerna, Grekland, Ungern och på många andra håll i EU, är en skrämmande rörelse bakåt. Den bärs fram av ett språkbruk som också de demokratiska etablerade partierna gör sig skyldiga till.

Ett exempel; KD:s partiledare Ebba Busch Thor sade följande när partiet hade stämma för någon månad sedan; ”Vi kan inte ensamt erbjuda plats för alla de som söker ett bättre liv.”
På twitter hittade Vänsterpartiets pressekreterare Kalle Lindberg raskt tre fel: 1: Vi är inte ensamma om att hjälpa. 2: Bara en liten del av flyktingarna kommer till EU. 3: De är inte lycksökare. De flyr för sina liv. En annan person hittade det fjärde felet;  Vi erbjuder inte plats. Flyktingarna söker asyl vilket är en rättighet!

Så här går det på. Sverige utmålas som att vi är i kris när det naturligtvis är de människor som kommer hit som är i kris. Och politiskt är det EU som är i kris, oförmöget till samlade insatser för att ta emot och erbjuda skydd i enlighet med underskrivna konventioner. Stängsel i stället för solidaritet. Gränskontroller i stället för generositet. Repression i stället för respekt.

Visst blir det akuta problem i kommunerna, med både bostäder och skolor och förskolor, men det är på inget sätt olösbart. Det handlar om kortsiktiga koncentrerade problem som i själva verket är långsiktiga samhällsinvesteringar. Vi som bor i mindre kommuner runt om i landet vet hur väl vi behöver bli fler. Staten måste i det här läget ta det övergripande ekonomiska ansvaret. Det går utmärkt att låna till långsiktiga investeringar. Sällan har låneläget varit så bra. Därför är det sorgligt att regeringen nu manar till besparingar inom andra välfärdsområden. Sjukförsäkringen och A-kassan har nämnts men alla departement har fått uppmaningar. Det här är att ställa grupper mot varandra och det spär ytterligare på den konfliktnivå som redan är hög. Det kortsiktigt rimliga i det här läget vore att ta från Försvarsbudgeten. Det handlar om säkerhetspolitik i vid bemärkelse. Att säkra att samhällets funktioner anpassas till en något större befolkning och att alla medborgare ska kunna känna sig säkra i samhället. Där är vi inte idag.

Men det finns också en annan rörelse, en som går på tvärs mot den tillbakablickande nationalistiska dagordningen. Vi ser överallt volontärer som med outsinliga krafter mobiliserar människors vilja att välkomna och som ställer krav på politiker på alla nivåer.

Och det finns en djupare, politisk rörelse, som ifrågasätter de etablerade partiernas förmåga att överhuvudtaget ta sig an de samhällsproblem som har respekt mänskliga rättigheter som grund. Det finns en framväxande antirasistisk och feministisk rörelse som nu organiserar sig politiskt. Inte bara i Sverige. I Norge har F! Bergen och F! Oslo startat och i november bildas ett nationellt parti. I England startade Womens Equality Party under våren. I både Finland och Danmark pågår förberedande diskussioner och på Island höjs röster för att starta ett parti igen (de hade Kvinnolistan under 80- och 90-talet). I Kroatien och Slovenien startar sonderande möten denna vecka och i Frankrike i början av december.

Det finns en motkraft och den kommer att växa. Jag väljer att se ljuset i det nuvarande mörkret. Jag vet att det vänder.

Gurun
Gudrun
27 Oktober 2015

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s