Gudruns feministbrev nr 131 – Ska vi lyssna på kvinnor – eller slita av dem kläderna?

– Hur liberalt är det att tvinga kvinnor bada med män om de inte vill, att tvinga av dem kläderna och att misstänkliggöra deras organisering bara för att de har utländsk bakgrund? Lika liberalt och rimligt vore det väl i så fall att stoppa alla herrklubbar, pappagrupper, tjejmilen och de politiska kvinnoförbunden!

Kvinnors kläder är ett ständigt närvarande debattämne. Retorik blir till praktik och praktik blir till politik. Förbudet att bära burkini på stränderna i den franska staden Villeneuve-Loudet upphävdes i fredags av Frankrikes högsta förvaltningsdomstol. Beslutet ska ses som vägledande och innebär inte att de trettiotal kommuner som tagit samma beslut nu automatiskt måste tillåta burkinin. En större och längre utredning ska göras vilket betyder att frågan förmodligen blir en del av den kommande presidentkampanjen. Frankrikes premiärminister Manuel Valls tycker att det är ett brott mot franska värderingar när kvinnor klär sig i burkini. Utbildningsministern och socialministern, bägge kvinnor, anser däremot att människor måste få klä sig som de vill. Den tidigare presidenten Sarkozy (kandidat igen), anser att det är ”en militant politisk handling och en provokation” att bära burkini.

Så vad säger vi här då, i Sverige, om/när kvinnor kommer till stranden eller badhuset iförda burkini? Och vad säger vi till de kvinnor som idag har tyget draperat på olika sätt runt sitt huvud? Och hur hänger det ställningstagandet ihop med synen på det faktum att en del badhus har infört särskilt öppethållande för kvinnor?

Det finns olika åsikter också i Sverige. På Liberalernas hemsida ligger Jan Björklunds sommartal (från 21 augusti). I ett avsnitt om förtryck av kvinnor i namn av heder säger han: ”Sverige är idag ett av världens mest jämställda länder. Det är ju så att är man född och uppvuxen i Sverige, har gått i skolan här, passerat milstolparna, vandrat från barnavårdscentral, till förskola, vidare till student och ut i arbetslivet, så är sannolikheten stor att man bär en liberal syn på jämställdhet. Den sannolikheten är inte lika stor om man är uppvuxen på landsbygden i Afghanistan där flickor inte får gå i skolan. Den sannolikheten är inte heller lika stor om man är uppvuxen i en hederskultur där kvinnan anses underordnad mannen. För att ta sig an integrationsutmaningarna på riktigt så måste man erkänna att kulturer ser olika ut och kulturer föder och för vidare värderingar.”  Sedan fortsätter han med att kritisera invandrade och nyanlända kvinnors krav på separata badtider, unga kvinnors krav på eget fritids, osv. Han kallar det för en sanslös eftergiftspolitik där Sverige anpassar sig till patriarkala strukturer i stället för tvärtom. Han tycker att Sverige ”fegar ur”.

Sverige är de människor som är här. Det Björklund säger vittnar om en djup okunskap om många kvinnors situation. Han tror att kravet på separata badtider kommer från männen. Det är faktiskt kvinnor som kräver det. Kvinnor som inte är födda och uppvuxna i Sverige, som inte har gått i skolan här, som inte har passerat milstolparna, vandrat från barnavårdscentral, till förskola, vidare till student och ut i arbetslivet. Kvinnor som kanske är uppvuxna på landsbygden i Afghanistan där flickor inte får gå i skolan eller uppvuxna i en patriarkal samhällsordning där uttrycken för kvinnors underordning är betydligt mer brutala än här. Samhällen där demokratiutveckling ännu inte gett kvinnor utrymme för frigörelse i samma utsträckning som här. Det är kvinnor som idag bor här. Kvinnor som är en del i det ”vi” som är Sverige.

Hur ska då vi som varit här länge förhålla oss till alla som varit här kortare tid?  Ska vi lyssna, ska vi ge tid och utrymme för alla kvinnor att tillskansa sig de verktyg som behövs för att vi tillsammans ska kunna erövra individuella rättigheter eller ska vi riva av dem slöjan redan vid gränsen? Samma frågeställning gäller synen på att unga kvinnor vill ha egna fritidsgårdar. De behöver det egna rummet för att på sina egna villkor och tillsammans erövra de kunskaper som ska ge dem kraft att förändra de patriarkala maktmönster som idag begränsar deras frihet.

Märkligt nog fördömer liberalerna detta i termer av att det pågår en förhatlig könsseparatism som kommer att kasta Sverige hundra år tillbaka i utvecklingen.

Liberalerna har kort minne. Den process som lett fram till den relativa jämställdhet som finns i Sverige idag har letts av kvinnor, både utanför och innanför politiken. Det har alltid funnits (och det finns) ett motstånd. Men kvinnors egna organisering har varit en grundläggande förutsättning för de framsteg som gjorts. Det ligger ett kolonialt raster över liberalernas synsätt. Vita kvinnor från medleklassen får gärna träffas separat men inte rasifierade unga kvinnor från förorten.

Idag leder kunskapen om det patriarkala dominanstänkandets destruktivitet till att fler och fler organiserar sig feministiskt. Insikten om att kön, klass, etnicitet, könsidentitet, sexualitet och funktionalitet finns samtidigt som variabler i ett samhälle med strukturell diskriminering och där mänskliga rättigheter står under attack, gör att vi måste höja blicken och se samband och sammanhang. Kvinnors klädsel diskuteras aldrig i ett vakuum. Det är en maktfråga som tar sig olika uttryck i olika delar av världen men vi ser samma norm och samma mönster som upprepas – kvinnors kroppar och kläder används systematiskt för politiska och religiösa maktsyften.

Utgångspunkten måste vara att det är en grundläggande rättighet, för alla, att få klä sig som en vill. Vill jag passa in, vill jag sticka ut, vill jag markera min etniska eller religiösa identitet, så ska jag göra det. Ingen ska tvinga mig. Vi borde kunna vara överens om det. Frågan blir då hur frivilligt det är? Vem tvingar vem till vad och hur vi ska veta det? Hur ska vi försäkra oss om frivilligheten? Det kan vi inte göra på annat sätt än att lyssna. Och då måste det finnas rum att tala i.

Jag antar att det är just behovet av ”det egna rummet” som ligger till grund för att Liberalerna fortfarande tillämpar könsuppdelning i det egna partiet. Liberalernas kvinnoförbund, precis som de övriga partier som har kvinnoförbund, finns väl av just den anledningen?  Kvinnor behöver (fortfarande) ha egna rum för att befriade från männens patriarkala härskartekniker kunna diskutera och lägga upp strategier för hur de ska kunna påverka sina partier i den riktning de själva vill. För det är väl inte männen i partierna som bestämt att det ska finnas Kvinnoförbund?

Gudrun

Läs även Gudrun Schymans debattartikel i SVT Opinion: ”Vi slängde bh:n för rätten att få bestämma själva”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s