Vi är här för att stanna

Farida Al-Abanis 1 maj tal – 100 år sedan förslaget om 8 timmars arbetsdag

Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Ja den har helt enkelt förkortats. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år.

Istället för att röra oss mot en mer jämlik hälsa och en hållbar planet så ser vi tendenser på att vi rör oss bakåt.

Kvinnors förväntade livslängd förkortas

Planetens livslängd förkortas och ett stort antal arter har eller riskerar att utrotats

LSS-insatser för barn minskar

Strejkrätten begränsas med stöd av socialdemokratin

Anställningsskyddslagen, LAS står härnäst på tur

Välfärden begränsas istället för kapitalet och våra liv försämras och förkortas på kuppen. De talas mer om att hindra högt skattetryck än högt blodtryck.  Istället för att betala för en underfinansierad välfärd så tar vi bort värnskatten, som endast de rika tjänar på.

Det som inte ser ut att förkortas är arbetstiden. Vi fick våra åtta timmar, men var är vår sex timmars arbetsdag? Denna dag, 1 maj, var från början intimt förknippade med kampen för åtta timmars arbetsdag. I år är det dessutom 100 år sedan regeringen föreslog åtta timmars arbetsdag som då var en av de viktiga stridsfrågorna för arbetarrörelsen. 100 år har gått och produktiviteten har mer än 10-dubblats men någon ytterligare förkortad arbetstid har vi inte fått.

Åtta timmar om dagen för ett lönearbete. En del jobbar mer än så och andra får bara en deltid eller anställning på ett bemanningsföretag och har telefonen redo vid sängen för en chans till ett arbetspass.

Vi sliter på arbetsplatser där vi inte har några demokratiska rättigheter och möjlighet till stort inflytande. Någon annan äger arbetsplatsen och vinsten som vi jobbar ihop. Alternativen är få och hyran ska betalas så vi fortsätter att arbeta, vi belastar våra kroppar, vi försummar våra relationer och vi bestraffar oss själva för de trakasserier som vi utsätts för. “Kanske var det mitt fel, kanske gjorde jag inte tillräckligt, kanske var jag inte tydlig.”. Ny arbetsplats, samma mönster. Om och om igen.

Sen åker vi hem där det oavlönade hemarbetet börjar och saknar ett slut. Vi går ner i tid för att hinna med. Vi går in på toaletten för att ta en paus och ser på mobilen att en KD-politiker nyss twittrat” Låg pension efter föräldraledighet, deltid och låglöneyrke. Är det ojämställt? Gör andra val, få annat resultat”

Vi tar ett djupt andetag och går ut till de skrikande barnen.  

Sen jobbar vi igen om vi kan och orkar eller får någon anställning.

Sen går vi i pension utan någon pension att leva på och beskyller oss själva för att vi inte sparade tillräckligt eller gjorda alla rätta val.

Vi sliter för att få ihop till hyran, vår största utgift. Sen går vi ihop med våra grannar för att se till att våra bostäder inte ombildas för vi har inte råd eller vilja att köpa våra hem.

Kvinnors förväntade livslängd förkortas medan bostadskön förlängs och lägenheter omvandlas.

Kvinnors förväntade livslängd förkortas medan klyftorna mellan grupper ökar och de tillåts att göra just det.

Kvinnors förväntade livslängd förkortas medan företag och service i bygden lägger ner utan någon fallskärm.

Vi känner sorg men vi känner också de goda vindarna och alla framsteg. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd förkortas men arbetet för jämlikhet och jämställdhet lever vidare och ger inte upp.  Fler har fått tillgång till abort. Vi har fått en samtyckeslag och samtidigt har vi gjort det tydligt genom metoo att vi genom att stödja varandra orkar anmäla våra förövare. Vi har bildat ett feministiskt nätverk i EU och vi har en ung feministisk klimataktivist som genom sin röst och vilja fått med sig hela världen för klimaträttvisa och mot konsumtionshets.

Vi har gjort politik av våra känslor och våra förtryck och väntar inte på att makten ska lämnas till oss, vi tar den.

Som Greta Thunberg så klokt sa till världsledare ”We have not come here to beg for world leaders to care. We have come here to let you know that change is coming, whether you like it or not. The real power belongs to the people”. Så oavsett vad världsledare och makten tycker om feminism, jämlikhet, antirasism, klimaträttvisa, strejkrätt, tillgänglighet och sex timmars arbetsdag – ja oavsett vad de tycker så spelar det ingen roll, för våra röster är här för att stanna.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: