Oron är orange

Gudrun Schyman
Gudrun Schyman

Från mitten av januari till mitten av mars översvämmas vårt avlånga land av ”ångestens kuvert” – det från Pensionsmyndigheten. Totalt skickar pensionsmyndigheten ut 7 750 000 kuvert. 1 850 000 av dessa går till pensionärer, enligt Pensionsmyndigheten. I kuvertet finns årsbesked med intjänade pensionsrätter under senaste inkomståret samt uppgifter om total intjänad pension. Många blir nervösa. En del slänger kuvertet utan att öppna

Den oro som många känner när brevet dimper ner på hallgolvet eller i brevlådan eller i datorn är väl känd och tidningarna tajmar med en uppsjö av mer eller mindre seriösa tips om hur du ska få din pension att räcka längre, hur du kan placera smart, hur du kan gå i pension tidigare, eller kanske jobba längre, hur du kan börja belåna din pension redan nu eller hur du ska få pengarna att räcka längre.

Problemet med vårt nuvarande pensionssystem är att det enbart bygger på lönearbete. Du ska ha jobbat i 40 år för att få full pension och det är arbetsgivarens inbetalningar från lönesumman som ger pensionspengar. Det betyder i all enkelhet att har du haft låg lön så får du låg pension. Har du jobbat deltid så får du låg pension. Har du inte hunnit jobba i 40 år får du låg pension. Har du inte haft ett någorlunda fast jobb med en seriös arbetsgivare som betalt in pension så får du låg pension. Har du varit ”egen” och inte haft inkomster nog för att göra pensionsinbetalningar så får du låg pension. För att kompensera de som har högre löner än vad ”taket” i pensionssystemet ger utdelning för, finns också tjänstepension. Hur stor del av lönen som avsätts till detta bestäms i avtalsförhandlingar mellan parterna men för grupper i låga lönelägen finns just inget utrymme för detta.

Det här betyder att alla orättvisor som idag finns på arbetsmarknaden när det gäller löner, trygghet, ofrivillig deltid, arbetsmiljö, osv., osv., permanentas i pensionssystemet. Vilka drabbas värst? Det är inte så svårt att räkna ut. Många kvinnor har arbetat ett helt liv i låglöneyrken, periodvis deltid, frivilligt eller ofrivilligt. Och gör det fortfarande!

Därför är det intressant att läsa vad den tidigare Metallbasen Göran Johnsson, nu utsedd till ny nationell samordnare inom äldreomsorgen, där en stor del av de underbetalda kvinnorna finns, säger. Han ska undersöka hur staten kan hjälpa kommunerna att höja kvaliteten på kommunernas vård och omsorg för äldre. Huvudfrågan är hur den växande äldreomsorgen ska kunna rekrytera och behålla personal med rätt kompetens. SKR:s prognos är att antalet anställda i välfärden behöver öka med 200 000 personer fram till 2026.

På frågan om hur det ska gå till svarar Göran Johansson att då behövs det män inom vården (https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/battre-villkor-ska-locka-mannen-till-omsorgen-31140). Målet bör vara hälften män och hälften kvinnor precis som i industrin, menar han och tillägger: 
– Men för att nå dit måste arbetsvillkoren och organisationen bli mycket bättre. Äldreomsorgen måste till exempel sluta med delade turer, krångliga rutiner och börja ge anställda större ansvar och frihet.
Och högre löner, får man förmoda?

På frågan om det som länge anses ha dugt åt kvinnor inte duger åt män blir svaret att män av tradition haft en bättre arbetsmarknad och fler arbetsgivare att välja på. Nu måste äldreomsorgen kunna attrahera både män och kvinnor, unga och äldre arbetstagare och då måste det till förändringar.

Det är intressant att detta sägs av en man som verkligen varit med och hårdnackat försvarat den svenska lönebildningsmodell, där industrin sätter “märket” och alla andra måste följa efter. En löneprincip som fortfarande, och lika hårdnackat, försvaras av industrins och fackens manligt dominerade branscher. En princip som gör att den värderingsdiskriminering som finns mellan vården och verkstaden (drygt 4000 kr/mån) är omöjlig att utjämna efter som sådan krav skulle spräcka “märket”. En ”helig” princip som permanentar de könsbundna löneorättvisorna i alla socialförsäkringssystem (sjukpenning, föräldraförsäkring, A-kassa) och som sedan fullständigt exploderar i det pensionssystem som enbart bygger på lön och som nu spottar ut fattigpensionärer på löpande band, där förstås den absoluta majoriteten är kvinnor.

De förändringar som Göran Johansson föreslår har drivits av personalen i årtionden. Det faktum att det är flera tusen kronor (i månaden) mer värt att ge buskarna i kommunens park en god omvårdnad än att ge Asta på äldreboendet en god omvårdnad har diskuterats i decennier, både på arbetsplatserna, i facken och på den politiska arenan. Äldreomsorgen har i årtionden efterlyst männen men 92 procent av undersköterskorna och skötarna i kommunal vård och omsorg är fortfarande kvinnor. De förändringar som skulle behövas har uteblivit med hänvisning till att det saknas resurser. Inte helt ovanligt när det gäller kvinnors krav! Enligt Kommunal har utvecklingen sedan 90-talet gått från att ett vårdbiträde eller en undersköterska hade hand om i genomsnitt fyra brukare om dagen, till i dag då det är tolv.

Det betyder att ska vi slippa orange oro så behöver vi ett helt annat pensionssystem, med bl.a. en rejäl höjning av grundbeloppen, men vi behöver också bryta med den av männen, både fack och arbetsgivare, omhuldade idén om att industrin ska vara löneledande och sätta ”märket”.

”Märket” är inget annat än en fortsatt markering om att män ska ha mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad. Från vaggan till graven. Från första lönen till pensionen.

Gudrun

Feministbrev 169, också publicerat på Gudruns egen sida.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: